Nostalgisk reflektion
När man promenerar
hinner man fundera och
reflektera över mycket.
Både stort som smått,
viktigt och oviktigt.
Jobbrelaterade saker
och privata.
Att jag älskar hösten
är allmänt känt, de vackra
färgerna och de härliga
dofterna, men varför?
Idag när jag traskad
så kom insikten till mig.
Jag sveptes trettiofem år
bak i tiden, till barndomen
och skolan i Svanaby.
Där var vi alltid ute
om rasterna och lekte.
Kravlöst, roligt och utan
bekymmer så som jag
minns det.
Löven som prasslade
då vi sprang omkring.
Och dofterna, lera, ruttnade löv,
svampar och inte minst röklukten
från alla hushåll som då eldade.
Detta var nämligen före
jord- och bergvärme eller för den
delen luftvärmepumparnas tid.
Väl inne i korridoren efter
rasten luktade det blöta
gummistövlar och fuktiga
kläder. Alla barn hivade
upp kantstötta äpplen,
brunande bananer och
kanske en apelsin eller
skalade morötter.
Sedan bänkade vi oss
rödkindade, med snorande
näsor, för att förväntansfullt
lyssna på högläsning ur
en bok av någon lärare.
Ljuden och dofterna,
och framförallt känslan
från de stunderna och
höstdagarna bär jag med
mig än i dag.
För om hösten så
känner jag mig trygg,
glad och rycks tillbaka
till barndomen när
löven prasslar kring
mina fötter.
Tacksamheten och
ödmjukheten över att
ha en fin barndom och
minnen som bär mig än
idag gör mig dessutom
gråtmild, då det långt ifrån
är en självklarhet.
Skoltiden är för många
en tid med en klump i
magen, utanförskap,
mobbing och en evig
kamp...
Därför bejakar jag
barnet inom mig och
gläds över rosorna
på kinderna och
möjligheten att varje år
få landa i den känslan.
Och jag hoppas innerligt
att mina egna barn ska
ha guldkorn från sin
barndom och skoltid att
minnas när de är ute
och promenerar om
si så där 30 år.
znogge säger
Med sådana barndomsminnen är det lätt att älska hösten och bli lite nostalgisk dessutom!
Kram
åsa säger
Underbart barndomsminne.
kram
