Ingen självklarhet

 

Efter att inte ha sprungit

på fyra veckor gav jag

mig ut på en försiktig 

jogg på 4,5 km.

 

När kroppen protesterar

och man har ont är det ingen

självklarhet att kunna springa.

 

Samtidigt har jag ont om

jag INTE springer, och jag

har då hellre lite ont av att

ha rört på mig istället

för att jag varit orörlig.

 

Ett litet moment 22 som

gör att jag med jämna

mellanrum tappar sugen,

särskilt som jag inte har

simningen att falla

tillbaka på som är

både en skonsam och

effektiv träning.

 

Längtar så att få tillbaka

grundkondis och styrka, samt

mista mina extra kg som

kommit som ett brev på

posten sedan simhallen

stängde i november...

 

 

 

 

 

Men samtidigt försöker 

jag göra det jag kan.

 

I stugan staplade jag lite

ved inför klyvning och 

tänkte på att använda 

ben och inte rygg, det är 

ju så trist när man blir

begränsad. Vägrar!

 

Jobbar på tacksamhet

och att vara glad för det

jag kan och inte bitter 

över det som inte fungerar.

 

Bästa sättet är att vara

snäll mot sig själv och 

försöka komma

igång igen.

 

 

 

 

Nu väntar frukost med

 kaffe, mammas tunnbröd

och pappas och Bogges 

nyfiskade och rökta abborre.

 

Det är sommar på en

smörgås det ❤️

 

Tyvärr är det inte helt ovanligt att det blir lite av ett moment 22 över träningen men jag hoppas du hittar alternativ och metoder som passar dig.
Det kallar jag frukost!