Idag är man trött i ögat, men då det är självförvållat ska jag inte klaga. Jag sträckläste  boken Emma, Misas dotter i natt. Dock inte för att den var bra, utan snarare för att jag helt enkelt inte kunde sova.

Emma, Mias dotter är den fjärde boken i Maria Erikssons serie om sitt liv på flykt undan en våldsam man och hennes kamp för att bygga upp en ny tillvaro åt sig själv och sina barn i USA. Tidigare böcker är Gömda, Asyl och Mias hemlighet, varav de två första är skrivna i samarbete med Liza Marklund. Jag gillade speciellt de två första böckerna i denna serie som verkligen är gripande samtidsdokument om hur det kan vara för en utsatt kvinna och samhällets flathet inför de fasor hon står inför. Således hade jag vissa förhoppningar när jag började läsa Emma, Mias dotter.

Boken är tänkt att ta vid där Mias hemlighet slutade, men första delen av boken är en enda lång återupprepning av tidigare böcker, fast sett ur dottern Emmas perspektiv. Dessvärre känns det tråkigt och på intet sätt gripande. När så berättelsen om det liv som följde påbörjas får vi följa dottern Emma genom hennes destruktiva liv och kamp mot drogerna, samt Mias kamp mot cancern. Onekligen går familjen genom prövning på prövning, och det får en att undra varför vissa drabbas så hårt av olyckor. MEN historien i sig känns inget vidare, varken språket eller berättartekniken höjer berättelsen. Och en svag misstanke om att boken som sådan kommit till för att mjölka ur de sista kronorna ur den tragiska livshistorien som så spännande redogjordes i de två första böckerna kommer successivt krypande. Och med tanke på det som redogörs för i slutet av boken torde familjen Mia Eriksson behöva de svenska läsarnas pengar för att kunna betala sina sjukhusräkningar och det överdådiga bröllopet (vems bröllop avslöjar jag inte, det får ni reda på om ni läser boken). Så min förhoppning är att denna boken sätter punkt för en på det hela taget skaplig serie böcker och att vi slipper se uppföljare så som "David, Mias son i Sverige" eller något liknande...

Betyget blir en tvåa av fem möjliga, men hey! Ni kanske upplever berättelsen på ett annat sätt, så ge den en chans!