... är man sedan man skjutsat iväg mannen till bussen. Han är på väg till Elmia i Jönköping, så jag å Luran får klara oss själva tills på söndag. Vi började vår ensamhet med att dra till byn där mormor fick agera barnvakt medan jag lånade pappas stora regnrock och tog en promenad runt elljusspåret till Dobbys stora förtjusning. Det var förresten första gången Luran var själv med någon annan än sin mamma och pappa, och lite lessen var hon i början, men sedan lyckades mormor få henne på andra tankar. Men då jag kom tillbaka släppte hon mig banne inte med blicken, och såg hon mig inte så då började hon tjuta. Märlig och fin känsla att vara så viktig för någon annan... Nu sitter det lilla busfröet i mitt knä och gör gobisar, så det är till att gå och byta en blöja!