Under min ofrivilliga bloggfrånvaro har jag haft tid att lägga på läsning istället. Jag har bland annat plöjt igenom Liza Marklunds senaste. Och jag kan åter igen konstatera att det går utför... Det kanske vore en idé att ta en paus och inte prångla ut en bok om året när både storyn och stackars slitna Annika Bengtson börjar gå på tomgång? Så läser du detta Liza, snälla, ta en liten semester! Ok?

Men det var ju inte det inlägget skulle handla om, utan om vad som är sant och inte. År 1995 släppte Liza Marklund boken Gömda som jag och många med mig föll för. Vi var många som förfasades över Mias öde. Bok efter bok kom sedan där vi fick följa Mias liv, och snart började jag få mina misstankar... Som statsvetare drillas man i kritiskt tänkande dagligen dags, och jag fick slutligen en kännsla av att allt inte stod riktigt rätt till. Och som jag skrev här fick jag mest en känsla av att "Mia" var ute efter pengar.

Nu har i alla fall journalisten Monica Antonsson skrivit "Mia - sanningen om Gömda" som ifrågasätter Marklunds och Mias version och beskriver en helt annan sida av berättelsen. Bland annat visar det sig att Mias man (den trygge norrlänningen) i själva verket kom från Chile, och att dödshoten var riktade mot honom snarare än Mia. Vidare framstår deras flytt till Sydamerika genast mindre dramatisk än innan då mannen på sätt och vis återvände "hem".

Hm... konstigt nog känns det skönt att kunna konstatera ett "vad var det jag sa" och samtidigt påminna sig om att alla historier har två sidor. Jag ska i alla fall genast köpa Antonssons bok i ett fåfängt försök att klura ut vad som är "sant".

Vad tror ni?