Vår lilla rottis... ska man skratta eller gråta?! En av anledningarna till att vi skaffade rottis var att vi ville ha en hund som inte skulle bry sig om andra människor i någon större utsträckning utan främst fokusera på flocken, detta då vi bodde i stan och jag alltid velat ha en hund som kan följa en lös överallt och som man kan träna/tävla lydnad med... Så vi köpte Dobby. Kraftig och fin pappa utan dess like, och modern är även hon ruskit fin med bra psyke, så allt talade för att vi skulle få en kompakt och fin rottis med bra psyke. Desvärre så fick vi en räka (men vi älskar vår räka!) som är otroligt glad i folk och speciellt barn, han tror han är en knähund och är inte alls speciellt rastypisk och "skarp" vilket så här i efterhand uppskattas :-) Vi har kanonkontakt med en av hans kullsyskon och dennes matte, men ibland så undrar man vad det blev av de andra i kullen. Rottisar är ingen lätt hund, den kräver sitt både vad gäller motion och mental stimulans, och får de inte det så kan de lätt börja "trixa" och skapa sig ovanor och olater som ägarna inte gillar, speciellt när de är tonnåringar. Märkligt vad många rottisägare som blir allergiska, eller får ändrade familjeförhållanden då hunden är kring 1 1/2 år upp till 2 år... Men det är då allt ställs på sin spets och man måste vara tydlig i sin ledarroll, klarar man bara det har man världens, och då menar jag världens goaste hund!!!


Foto: Privat


Foto: Privat


Foto: Privat