Inte kunde jag väl i min vildaste fantasi tro att så många skulle vilja vara med och tävla om budskapsbrädan som jag gjort... Lite skrämmande känns det. Jag trodde mest att vänner och familj varit så där artigt snälla som man brukar vara när ett barn målat en gipsfigur eller gjort en pärlplatta - ni vet "ohh så fin, den lägger vi här i skåpet så den inte går sönder!" (läs - vart f-n ska vi lägga detta fula konstverk utan att såra självkänslan hos det lilla livet?). Men bevisligen är ni några fler som gillar dem, kul!

Någon undrade vart namnet seLes kommer ifrån. För att göra en lång historia kort, svägerskans son Elias kunde inte säga Therese när han var liten, det blev Les istället. Detta kom därför att bli mitt smeknamn i familjen Bjärstig. När jag sedan började tillverka lite saker kom jag på att jag skulle märka sakerna med seLes då jag gärna vill att folk ska just se på de saker jag (Les) gjort, Att det dessutom tillsammans bildar ett ord som blir likadant framlänges såväl som baklänges är ett kul plus :-)

---

Så här glad blev förresten Luran när mormor kom förbi med min gamla hund som jag hade när jag var liten (tycker den är i skapligt fin form för att nästan vara 30 år, förlåt 210 år - det är ju hundår man måste räkna!). Och då det var en "voffe" så älskade vår dreglande lilla Lura den naturligtvis omedelbartbums! 

---

Nu ska vi snart göra oss i ordning för denna veckas sista inskolningsdag. Luran ska både äta lunch och sova på förskolan idag. Medan hon gör det tänkte jag hinna spraymåla det röda plåtfat jag köpte igår i vitt (nej, ändrade mig i sista minuten så det blev svart istället). Dessutom ska jag visst få besök från Hoting idag, och det ser jag verkligen fram emot!

---

Luran är verkligen överallt - och då menar jag ÖVERALLT! Igår öppnade hon exempelvis köksskåpet som vi förvarar Dobbys mat i. På något sätt lyckades hon dessutom öppna själva hinken med hundmaten. Där lade hon sedan ner sin napp och tog sig i utbyte en god (!?) kula ekanuba som hon gladeligen mumsade i sig... Hon blev jätte arg när jag tog resterna ur hennes mun kan jag meddela. Förhoppningsvis blir hennes hår fint och glansigt nu, samtidigt som hon levererar en fast och fin avföring (det ska iaf hundar som äter ekanuba få/göra fnissar). Att hon är hundtokig har vi vetat om, men att också börja äta som en hund, där drar vi gränsen - hör du det Luran?!

Det har inte varit särskilt mycket bilder på Luran på sistone, hon rör sig för jämnan så det är svårt att få till några riktigt bra bilder.  Men dessa två studiobilder har mästerfotografen Jenny fotat i höstat och fixat  till igår. Visst är de underbara?! En av dem har jag beställt som en canvastavla - kan ni gissa vilken?